förlossningsberättelse

tisdag förmiddag surade jag rejält över trädgårdens förfall, och vi städade upp riktigt fint där ute.
jag gjorde vad jag kunde med magen i vädret, vilket inte var speciellt mycket, men tillräckligt för att jag skulle få lite ont i ryggen, inget jag la speciellt mycket märke till, det var ju lixom något jag hade haft hela graviditeten, när johan kom tillbaka med släpet stod jag mest och tittade på och vi tjatade om allt möjligt som alltid. 

klockan blev dags för jobb och jag åkte iväg, dagen flöt på som vanligt och jag hade en ingående diskussion med min chef som gott tyckte jag skulle komma och jobba lite extra på måndag eftersom min ledighet faktiskt officiellt inte börjar förrens på tisdag.
jag sa blankt nej och uttalade dom kraftfulla orden "bebisen kanske kommer imorgon!"

efter vår 18.30 rast hade jag rejält ont i ryggen, kändes precis som den stelnande mensvärk jag så många ggr förr har haft, och jag tänkte att det berodde på arbetet i trädgården under dagen och att jag hade suttit ner hela eftermiddagen.
runt 20.00 fick jag världens värmevallning, inte heller något ovanligt i mitt tillstånd, jag beslöt mig för att vagga neråt för att hämta en flaska vatten.
när jag stod nere vid vattnet var jag i valet eller kvalet att gå på toa, jag var inte speciellt kissnödig, men valde ändå toan för att slippa vagga ner tio minuter senare.
jag vet att jag kissade märkbart lite och tyckte det var onödigt att jag ens hade gått in, och vaggade tillbaka till min stol.

ryggvärken släppte inte, och jag beslöt mig för att ställa mig upp.
DÅ! poff!
vafan... var det enda som snurrade i min skalle.
kissade jag på mig? 
näää, det är ju omöjligt, jag var ju precis på toa!
men...
vattnet? neeej, inte än. det är ju omöjligt det är ju typ 3 veckor kvar!
är det någon som ser mig? är jag blöt?
jag måste till toan..

halvsprang bort till toan med paniken skrikandes i huvudet, låste in mig och insåg att blöt, det var jag.
och ordentligt också.
torkade till mig litegrann och bokstavligt flög ut ur produktionen ut mot matsalen för att kunna samla mig själv där det inte bullrade.
gick på toa igen och reagerade på att det lixom inte kom mer och tyckte det var så märkligt.

ringde ett snyftande samtal till mamma och frågade vafan som hände och vad jag skulle göra, hon gav mig order om att åka hem omgående och ringa förlossningen, speciellt när jag berättade om min ryggvärk.

jag gick in och självklart kunde jag ju inte lämna saker som det var, utan jag började städa iordning och skriva lappar och annat jäkla bök, fint ska det ju vara, även om man går hem för att föda barn lixom.

stapplade fram till Lena och fick ur mig halvgråtandes att jag måste åka hem, för något har hänt och ja.
hem måste jag.
hon frågade flera ggr om jag verkligen skulle köra hem om hon inte skulle köra mig istället, men jag var envis som en get, hem skulle jag, och själv skulle jag köra.

jag ringde johan på vägen hem och sa vad som hade hänt och gav honom stränga order om att petter skulle vara borta om fem minuter, för då kommer jag hem. haha

hem kom jag utan problem, och efter att jag plockat iordning med saker här hemma, vad jag nu egentligen skulle göra det för, ringde jag förlossningen, förklarade läget och dom sa att jag skulle komma in så dom kunde göra en kurva och kolla läget.

och det var vad jag sa till johan.
vi behöver nog inte ha med oss något, vi kommer få åka hem eftersom inget har satt igång.
eh...

vi kom in på förlossningen och fick ett rum runt 22.00, Melissa som blev våran barnmorska kom in och frågade om vattnet hade gått, jag som fortfarande inte var säker sa som det var, och vi skulle in på toa, när jag reser mig forsar det bokstavligt ut och jag sa att gick det inte innan, så gick det nu!
vilket var helt rätt.

jag fick ligga ner och dom gjorde en ctg-kurva, som visade på fina hjärtljud men inga värkar.
lite sammandragningar, men inget märkvärdigt.

sen kom läkaren.
och vilken jävla läkare sen! större idiot får man leta efter.
han stapplar in, presenterar sig, och frågar
-när tog du din senaste spruta?
-vid denna tiden igår, svarade jag, när jag kom hem från jobbet.
-ok. du har gjort fel.
-what?
-det får inte gå mer än 12 timmar mellan.
-men, jag har ju alltid gjort såhär?
-antingen ger vi dig en full spruta nu, och du kan inte få någon epidural inom 12 timmar, eller så får du ingen spruta och du kan få en propp. du får bestämma.
-???
-accepterar du det? då får du skriva på ett papper att du gör det, sen sätter vi igång dig imorgon.
vi gör inget mer inatt.

sen gick han.
och jag börjar stortjuta.
Melissa förklarade mer ingående och dom var helt säkra på en igångsättning, jag var halvhysterisk och ville för allt i världen aldrig mer se den läkaren.

efter en stund kom han tillbaka och säger
-vi ger dig en halv spruta, då kan du få epidural tidigast om 6 timmar. blir bra? ok hejdå.
och sen gick han igen.

det var också sista gången jag såg honom.

vi blev flyttade till ett eget rum, jag blev inskriven och fick byta kläder till sexiga nättrosor och sjukhusrock, johan åkte hem för att hämta lite saker som kunde tänkas behövas och under tiden han var borta mådde jag hyfsat ok, messade med mamma och jenny om läget och halvkikade på tv.
ju mer tiden gick desto mer började det kännas, och det gjordes en ny ctg-kurva, det märkliga var att när jag fick en värk tickade klockan på maskinen neråt, härnånstans blir det mesta ett virrevarv och jag tappar nog fokus på det mesta, jag spydde som en kalv och kunde inte sitta ner eller ligga ner när värkarna kom, utan jag var mest uppe och vandrade eller halvhängades på johan.
att jag spydde som jag gjorde berodde på att huvudet höll på att skruva sig vid taggarna i bäckenet, hon förklarade att det var bra att man kräktes och att dom på så sätt kunde veta precis var huvudet befann sig, och jag mindes vår barnmorska under föräldrakursen när hon stod och pratade om just taggarna i bäckenet och om hur huvudet vrider sig, och visste därför för en gångs skull precis vad hon pratade om. haha

efter det kom hon in med en spruta morfin, och jag svor ännu en gång över att några sterila kvaddlar skulle jag aldrig ha! jag blev precis som hon sa ganska trött och omtöcknad av morfinet, men inte tillräckligt för att kunna vila, så jag satt ner i min fåtölj och hoppade upp när en ny värk kom, vilket vid det laget säkert var ungefär var 4 min. det var ett jävla hoppande.

framåt vad som säkert var halv fem. kvart i fem, pallade jag inte mer och hon kom in för att för första gången känna efter hur mycket jag hade öppnat mig.
vid det tillfället var det ungefär 4 cm, men med mjuka kanter så det gick att rucka på.
det gjorde så jävla ont när hon kände efter att jag trodde jag skulle avlida.
den har mycket hår sa hon. och då insåg jag att det nog var nära.

jag minns att jag flera gånger funderade på hur ont värkarna skulle göra, och när det gjorde så ont att man faktiskt var "berättigad" smärtlindring, jag ville ju inte vara en mes som bad om lindring på direkten, om det skulle visa sig att det skulle bli hundra gånger värre.. för vad skulle det hjälpa då?
jag ville ju egentligen ha testat både akupunktur och kanske ett bad, men eftersom jag inte trodde jag hade tillräckligt ont, slutade det med inget mer än lustgas.

vi flyttades ännu en gång men denna gången till en förlossningssal och narkosläkaren väcktes upp för att komma och ge mig epidural.
innan han kom skulle elektroden fästas på vad som var Neos huvud, och det gjorde så fruktansvärt ont det med, och hur mycket jag än försökte så kunde jag inte slappna av, benen låste sig och hela jag blev som en fiolsträng, vid det laget missbrukade jag kraftigt lustgasen och var måttligt irriterad över att johan inte hörde när jag viskade fram mina önskemål om vatten, lypsyl och cola.

narkosläkaren i grönt kom in och det börjades med alla förberedelser och jag funderande mycket på hur jag skulle kunna ligga still om han stack och jag fick en värk, jag var lite rädd för att bli stucken fel.

när han kom in hörde jag honom fråga melissa hur mycket jag var öppen och hon svarar
-9 cm ungefär.
-va? det var ju 4?
-jaa, det var 4, men det gick fort..
-från 4 till 9 på en timme??
-jaa...
-men.. vad gör jag här? jag kan inte göra något, hon är ju klar!

han rullade bort till mig och förklarade läget om att ingen epidural skulle hjälpa mig, och inte heller en spinal som gick fortare skulle hinna funka, mer morfin kunde jag inte få eftersom bebis skulle bli för påverkad av det.
så, tyvärr lixom.
sen klappade han om mig och rullade han iväg..

ungefär i samma veva som han kom in till oss började mina krystvärkar och den känslan är ju sjuk när kroppen tar över fullständigt. man kan ju inte sätta emot en krystvärk, inte för allt smör i småland går det.

lustgasen användes flitigt under resterande del av förlossningen, och jag var ordentligt groggy i huvudet av den.
jag minns att varje krystvärk och allt som hände där under kändes, för det kändes som om jag kände precis vad som hände och jag såg framför mig hur det ser ut på tv när allt släpper och bebisen kommer ut, och jag väntade på den känslan, jag väntade på att det skulle kännas när huvudet skulle igenom och det skulle vara över.

och sen kom det.
den varma känslan när det bara bränner till och det är just över, han är ute.
och han skrek och jag såg en stor pung och tänkte att jag visste det.
jag visste att det var en kille.

och sen kom han upp på mig och det enda man kan göra är att flämta.
vårt barn.

sen sköljde vågen av ilska och besvikelse över mig när jag insåg att jag blev snuvad på att "all smärta försvinner så fort du får upp barnet på bröstet".
i helvete heller.
det gjorde ju minst lika ont efteråt, och jag skrek och vred mig och hoppade och spände mig ännu mer när det var dags att sy det jag hade spruckit.

att spricka var något jag också var livrädd för, men när man väl ligger där fanns det inte ens i tankarna.
jag vet att jag trodde att jag inte hade spruckit, just för att jag inte hade känt det, men så var ju inte fallet.
sprack gjorde jag, hur mycket vet jag faktiskt inte, fick aldrig någon uppgift på stygn, men det tog lång tid att sy, men förmodligen berodde det på att hon var mer noga med att sy ihop det snyggt, än hur mycket jag hade spruckit. vilket jag idag är väldigt glad över!! jag hörde henne flera gånger skratta och säga att det "måste vara snyggt så pappa blir nöjd". ;)

det värsta var nog att precis när hon satte igång hade bedövningen inte riktigt tagit, och jag var tydligen inte tillräckligt bortdomnad så jag kände allt. jag kände nålen när den gick igenom, och det värsta, jag kände tråden när den drogs igenom. fy fan. efter ännu mer skrik fick jag bedövning så jag klarade mig i flera timmar.
tyvärr kunde jag ändå inte slappna av, och jag var nog inte en enkel patient där jag låg och vred mig.

men klar blev hon, och snygg blev jag. :P
vi kollade läget tillsammans när hon kom och hälsade på oss på bb på fredagen, och hon var nöjd med hur stygnen hade blivit, och sa att allt såg ut precis som det skulle.
även om jag tyckte det såg mest köttigt och läskigt ut.

just där och då, vet jag inte om jag skulle kunna säga att jag ville göra om det.
däremot har folk helt rätt i att när upplevelsen lägger sig till rätta i kroppen och man förstår hur fantastisk kvinnokroppen är, vad den klarar av att stå ut med, och hur den läker sig självt, så glömmer man hur ont det gjorde, även om jag inte direkt är sugen på att göra om det, så vet jag att om den dagen kommer, så vet jag att jag fixar det, jag vet att jag klarar det, för jag vet vad min kropp är kapabel till att göra.

jag blev överöst med beröm av vår barnmorska, hon tyckte jag skulle vara riktigt stolt över mig själv som hade fixat det så snabbt och så enkelt, och att jag direkt hade förstått hur krystvärkarna skulle användas.

så stolt är jag. riktigt stolt.
stolt över att jag fixade det.
och stolt över vad vi har skapat.

att föda barn är jävligt häftigt.
det blir nog inte häftigare än så.









RSS 2.0