Neo och legobiten

Om jag vaknade med en smärre chock i kroppen i natt? Jojomän. 

Vaknar av att jag hör ett barn. Svårt att definiera vem det är när det bara rör sig, men hör när det kommer små snyftande ljud att det är Neo. Möter upp honom och frågar vad som har hänt och han hulkar fram i ett räddgråt att han har svalt en legobit. (?????????) 

Halv två, mitt i natten. 

- SVALT EN LEGOBIT, mitt i natten?! Vad då för legobit?! 
- En fyrpluttars legobit, svarar han ynkligt. 

Ju mer min hjärna vaknar till liv börjar jag väl inse att om han nu mot förmodan skulle ha dammsugit sin säng med munnen, på eventuella legobitar som kan ligga där i för lite kvällspyssel innan han somnar, och han fortfarande andas obehindrat, så borde det liksom egentligen inte vara någon fara. Och tänker på när Emil i Lönneberga sväljer en ettöring, eller vad det nu var för mynt. 

Men Neo gråter och är ledsen, och lite panik får man ju i alla fall och tänker men herregud, en legobit är ju rätt stor i munnen på en sexåring ändå. 

Jag börjar fundera på om han drömmer, och går igenom hans säng och hittar en enda liten legostol. Tänker igen att sannolikheten för att han skulle haft två legobitar i sängen och mot förmodan lyckats svälja en av dom känns rätt liten.  Minimal. Faktiskt. 

Han kryper upp och lägger sig hos oss och säger att han kom på att han nog svalde ett legohuvud egentligen. 
"Det kändes runt i halsen" 

Jag googlar lite, för säkerhets skull, Neo somnar snabbt och jag efter en stund. 

När han vaknade idag frågade jag vad som egentligen hände och han förstod ingenting. ;) 
Han envisades dock efter en stund att det var ett legohuvud ändå, men berättade innan efter att han hade varit på toa; att han nog hade drömt ändå. Det hade nämligen inte kommit ut någon legobit, än. 😉 

🙊



Kommentera

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0